Tankar mitt i allt
Jag är intresserad av mat. Nästan på gränsen till besatt av mat. I alla former, färger och nästan alla smaker. Jag tror att alla har en egen relation till mat och till måltider och det är spännande, inspirerande och ibland även underhållande att få veta vad andra tänker och känner för mat. Jag vill dela med sig av mina egna idéer, en del galnare än andra, om just det man kan stoppa i munnen. Alltså började jag att blogga.
Jag gillar fenomenet Blogg. Det når många, det är ett spännande forum och kanske för att jag är en teknisk idiot som är precis lika kass på att fixa med hemsidor (som vissa säger är SÅÅÅÅÅ lätt) som jag är en jäkel på att koka sylt blev detta en underbar lösning. Att hitta en mall som jag bara kan fylla i och vips så är det en blogg, kan det bli bättre? Nej, det är nästan lika bra som det nya syltsockret!
Nu hör det till saken att jag är precis lika paranoid som jag egentligen är en väldandes öppen och pratig person och det där går liksom inte helt ihop, jag gillar andras personliga bloggar medan jag försöker att hålla min egen relativ avpersonifierad... det där får jag ta upp på psykologsoffan någon dag när solen skiner! Och medan jag väntar på denna soliga dag så tänkte jag att det kanske kan vara givande för någon (mer än mig) att filosofera lite mer kring det som inte direkt är till för munnen.
Oavsett så har mitt eget bloggande fått mig mer intresserad av andras skrivande om mat och ju mer jag surfar, läser, dreglar över bilder och får inspiration så det kliar i fingrarna och kurrar i magen så inser jag exakt vilken nivå jag ligger på... Ganska tråkiga, ofta felstavade och gramatiskt horribla, enkla inlägg om vardagsmat med bilder tagna i vårt eget kök. (som alla för övrigt ska vara glada att ni slipper se för när jag går loss i köket och SKAPAR *ASG* så är det som om en tornado har gått fram....)
Nu kan då vän av ordning lugnt konstatera att en amatör skall hållas på en amatörs nivå och jaaa, det är helt rätt. Proffs är jag långt ifrån, men jag vill heller inte att det jag tycker är det roligaste i livet (förutom min familj, bra tv, en god bok och fint väder...) ska framstå som lika spännande som en bit knäckebröd utan smör. Mat är ju kul, att laga mat är jättekul, att läsa om mat ska i alla fall kännas... givande om inte annat. Och helt ärligt, visst är proffsen duktiga, visst är Jamie Olivers kokbok alldeles vansinnigt snygg på soffbordet, men är det inte ganska trevligt att veta att någon annan också har bränt vid den vita såsen, serverat krispig potatisgratäng och glömt att koka potatis till köttgrytan och kommit på det när alla sitter vid bordet? Det tycker jag i alla fall. Och jag lär mig hela tiden. Att laga ny mat med nya smaker, att lägga upp bilder på nätet, att till och med rotera dem så att man slipper få nackspärr när man beundrar min köksmaskin och att kanske bli bättre på en hel massa andra saker också. Så på hederlig svenska: bare with me, jag jobbar på´t.
Och föresten, om någon har en egen tanke, SÄG DEN DÅ, eller skriv i alla fall!
